”Stackars sate, han måste ha tappat det!” Jag förstår att du tänker så för vad har väl ett inlägg om planering att göra med den salig blandning av livsbetraktelser jag annars strösslar över bloggen? Ingenting skulle somliga hävda, allting menar jag. Planering är nämligen inte bara ett nödvändigt ont, det är ett hantverk som rätt behandlat upphöjer både kreativitet och administration till en konstform. En framgångsrik planerare bör därför inneha den sällsynta kombinationen av stora mått diplomatiska färdigheter, en sällsam förmåga att respektera tider, disciplin att inte avvika från strukturen och en befäst duglighet i att destillera resultatet till en begriplig helhet.
Det finns många olika planeringsmetoder att man kan nyttja sig av för att underlätta sitt arbete, inte minst i den militära kontext jag tidigare befunnit mig i. Vilken metod du väljer är i grund och botten en smaksak. Vissa lämpar sig bättre för kortare tidsförhållanden mellan andra, mer extensiva metoder, tar längre tid att tröska genom men ger en mer fullödig planering i slutändan. Jag själv är en stor fantast av den planeringsprocess som i Försvarsmakten kallas för Planering under tidspress, PUT, eftersom den ger en systematik i arbetet samtidigt som tidsfaktorn gör att jag inte behöver lyssna på onödigt dravel i timtal utan raskt kan kliva in och döma av för att driva arbetet framåt. Ja, att den som leder planeringsarbetet också har förmåga att sätta gränser är en nyckelfaktor för framgångsrik planering. Annars fastnar vi lätt i en mysig konsensusdiskussion och detta ska inte förväxlas med planering, lika lite som envåldsbestämmande är resultatet av en planeringsprocess.
Hur man än väljer att tackla en planering finns det i grunden tre frågor som måste besvaras:
1) Vad är problemet?
2) Hur kan man lösa det?
3) Hur ska man lösa det?
Låter det lekande lätt och självklart? Då kan jag berätta för dig att skenet bedrar. Låt oss begrunda den första punkten. Att enas om problemställningen tycks vara enkel aritmetik där man fastslår sakförhållanden, begränsningar och påverkande faktorer samt läget när problemet är löst, alltså vart vi vill komma. Redan nu börjar korthuset skaka. Människor uppfattar nämligen fakta på olika sätt fastän de till synes är objektiva, inte minst vilka fakta som är relevanta att ta hänsyn till. Därför är det viktigt att enas om grundläget, vilka fakta som tas med i beräkningen och vilka som är ovidkommande. Det är lite som känslor, en del ska man lyssna på medan andra äger rätten att existera men inte att påverka handlingar. Slutläget är en annan tickande bomb som brukar vara svår att enas om så fort två eller fler människor ska mötas, men om det inte finns en enighet i detta är det också omöjligt att ta ut en riktning. Logiskt, eller hur?
Andra punkten, hur man kan lösa ett problem, syftar till att skapa olika handlingsalternativ som inbegriper de fakta vi har, rimliga antaganden, omhändertar problemen och tar oss dit vi vill nå. Här gäller det att slå vakt om det mänskliga egot som ofta får oss att vilja axla hjälterollen och vara den som löser problemet. Se handlingsalternativet som en meny i en tapasrestaurang, en massa smårätter att kombinera till en utsökt middag. Någon slänger ut sig gambas pil-pil, en annan föreslår patatas bravas och vänta lite, kanske även det djärva valet chipirones á la plancha, vilken grej alltså. Diskussionen rullar het medan ni argumenterar om fördelarna respektive nackdelarna med varje rätt. Vad skulle hända om en person redan i det här stadiet beslutar om vad alla ska äta utan att lyssna på de andra vid bordet? Det vore inte så roligt om den personen dessutom råkar ha dålig smak.
Den tredje punkten handlar om att besluta vilka av rätterna som ska tas in till bordet. Allting låter gott men ni kommer inte att orka äta upp allting utan någonstans måste ni börja och någonstans måste ni sluta. Antingen argumenterar ni för era rätter i hopp om att visa er kulinariska bildning för alla andra eller så rycker man på axlarna, säger ”det blir gott det här” och låter maten tysta mun för till syvende och sist fick ni i er en middag och kan nu mätta och belåtna fastslå att det blev en trevlig kväll.
Naturligtvis är komplexiteten i en planeringsprocess större än middagsvalet, du äter trots allt varje kväll och betydelsen av en tapa som inte föll dig i smaken är inte så stor att ditt liv står och faller med detta, men principen är i grunden densamma.
*NU FÖLJER ETT REKLAMMEDDELANDE*
Miguel
Vill du ha fler tips och råd, eller kanske en hel utbildning i planeringsmetodik, tveka inte att kontakta mig på miguel@guerreropalabras.com.
Bli först att kommentera