Hoppa till innehåll

Stålets gåta

I den i allmänhetens ögon orättvist underskattade filmen Conan the Barbarian, eller Conan Barbaren som den fick heta på svenska, från 1982 ställer magikern Thulsa Doom, spelad av James Earl Jones (mannen med rösten för alla er som inte direkt får upp ett porträtt på näthinnan), en fråga till Arnold Schwarzeneggers Conan: What is the riddle of steel? Denna fråga har så många dimensioner att det skulle krävas en professur i både filosofi och metallurgi för att kunna besvara, men jag har med åren kommit att utveckla en egen tolkning.

2012 köpte jag min första motorcykel, en sportig CBR600 från 1992, av en kollega. Hojen hade varit min drömhoj i många år av outgrundliga skäl och köpet av den var både ekonomiskt och emotionellt förankrat. Naturligtvis var det ett dumt köp, jag bemästrade inte kraften, den var enormt opraktisk i trafiken och den utgör en helt värdelös grund för att bygga på. För mig spelade ingen roll. En dröm hade gått i uppfyllelse.

Med tiden fick jag fler och fler idéer om hur jag skulle förbättra motorcykeln. Problemet var bara att jag inte kunde något om hojar. Eller om verktyg. Eller om motorer i allmänhet. Faktum är att jag inte kunde särskilt mycket om att jobba med händerna. Det tog mig ett år eller två att bygga upp mod nog att slutligen montera isär den i så små beståndsdelar att somliga förmodligen försvann under processen att försöka sätta ihop den. I det stora spelet är det oväsentligt för det jag lärde mig genom att ta isär den, försöka förstå hur saker hänger ihop och hur jag skulle lösa problem som uppstod längs vägen (att hugga upp en fastrostad bult med en mejsel fungerar men är inte optimalt, det är lättare med en mutterknackare) gjorde mig till en bättre människa.

En barriär var länge det där med att röra stålet. Hur man drar el var en barnlek att lära sig, rengöra förgasare gick till slut men att röra stålet har jag aldrig riktigt vågat eftersom det är så oåterkalleligt. Ett misstag och du är körd i den här branschen. Tro mig när jag säger att det är svårt att bygga runt rädslan att modifiera stål, du kommer snart att upptäcka att gränserna för din kreativitet är snävare än vad du tror.

Det har tagit många år att bygga upp modet att ta nästa steg. Men en dag händer det. Du kanske har tänkt på det dygnet runt i ett par veckor, köpt ett nytt verktyg eller två, lärt dig några nya kunskaper du tidigare saknat och så skrider du till verket. Vinkelkapen får tala och efter det första snittet märker du att det inte var så farligt. Ingenting exploderade och stålet gjorde precis som du ville. Snart kapar och slipar du av hjärtans lust, ingenting är längre heligt.

Till slut kommer du till en punkt där du inte bara vill kapa, korta, slipa och ta bort. Du börjar titta på möjligheten att, håll i hatten, skapa nytt. Förlänga, förändra, förbättra… Att sammanfoga stål medelst svets är en av de häftigaste kunskaper du kan ha. Behärskar du det finns det ingenting du inte kan göra. Programmera en chatbot? En baggis om du kan svetsa pansar på en Ford Mustang. Känna skillnad på fyrahundra sorters vin bara på doften? Ingenting för den som kan göra en grind till staketet med bara några armeringsjärn och en svets. Nu är jag inte riktigt där men snart, mycket snart kommer jag att tillhöra skaran av fixare, de där som inte skyggar någonting eftersom de i ryggen bär med sig svaret på stålets gåta: Att ingenting kan stoppa ett härdat, motiverat sinne!

Oh, fastnade du på vad filmen svarade på stålets gåta? Ledsen att göra dig besviken. Regissören John Milius och manusförfattaren Oliver Stone bestämde sig tidigt för att aldrig ge ett tydligt svar så jag antar att du får göra precis som jag: söka svaret inom dig!

Publicerat ibetraktelserfilmkultur

Bli först att kommentera

Lämna ett svar

Din e-postadress kommer inte publiceras. Obligatoriska fält är märkta *