I mitt liv finns en hund som ingen annan. Jag skulle kunna orera i timmar om glansen i hans päls, de perfekta vinklarna i hans ansikte och den rena själ vars godhet lyser ur hans ögon, men det är ett annat inlägg. Till saken hör att med ett hundägarskap kommer stort ansvar, inte minst för att rasta denne ett antal, eller otal om man så vill, gånger per dygn. Det är ofta ett angenämt ärende ty det utbyte av kärlek som sker när den ena parten väljer att placera sina fekalier precis utanför den upplysta uppfarten till en rikemansvilla med stora panoramafönster och således tvingar den andra parten att demonstrera sin villkorslösa kärlek genom att med bajspåsen som skydd plocka upp den ännu kroppsvarma träcken för att sedan bära denna doftande last kilometervis till närmaste soptunna står inte att finna någon annanstans. Byta ringar och lova varandra evig kärlek framför de viktigaste personerna i ditt liv? Pah, det är för amatörer. Här finns säkerligen en läxa att lära för framtidens vigselförrättare.
Förutom den fördjupade kontakten handlingen ovan beskriven innebär är det också ett synnerligen effektivt verktyg att utveckla det främsta av alla karaktärsdrag: disciplinen. Nöden och naturen har som bekant ingen lag och den som tenderar att låta lättjan vinna finner sig snart stå på knä, skurande golv och matta. Som läsaren noterar är jag alltså en stor förespråkare av de fördelar en hund i familjen innebär vilket gör det lättare att bland annat ge upp min sängplats när så önskas.
I hundägarskapet ingår också många andra förpliktelser, inte minst gentemot ens omgivning. Det är till exempel inte alla som låter sig hänföras av den gracila galoppen och mjuka bettet runt underarmen en Golden Retriever erbjuder i hopp om att få bryta bröd tillsammans. Detta måste hundägaren respektera varvid olika lydnadsåtgärder kan behöva sättas in till dess att stridsparet hittat formerna för sin samverkan. En sådan åtgärd är till exempel kopplet. Oavsett om detta fästs i ett halsband eller en sele utgör linan mellan en hund och dess människoslav en kommunikationskanal, inte helt olikt burktelefonen. Genom att kasta sig fram med hela sin kroppsvikt kan till exempel en trög människa fås att förstå att det finns spänning att söka i busken längre fram.
Som del av en sådan parkonstellation har jag länge förbryllats över individer, främst då människoparten, i liknande konstellationer som inte riktigt tar ansvaret på allvar. Låt mig exemplifiera detta: Om jag på håll ser hur ett annat ekipage närmar sig och noterar att Guden-som-går-vid-min-sida som Otto informellt kallas inte har uppmärksammat detta informerar jag honom om det kommande mötet och för honom så varsamt jag kan till sidan av vägen där vi sätter oss ned för att förmedla våra fredliga avsikter. Detta innebär också att det andra ekipaget får tillträde till vägens andra sida där de stilla kan passera utan fruktan. Så långt brukar alltid gå väl. Det finns dock en kategori människor vilken helvetet har en särskilt bottenlös håla reserverad för och det är de ägare som får för sig att deras, ofta minimala, klimpar är så charmiga att de tillåts göra vad helst de känner för, till exempel att under ett våldsamt bjäbbande skutta fram till Guden-som-går-vid-min-sida. I alla tider har gudar via sina överstepräster och -prästinnor påkallat rutiner för ett hälsningsförfarande och detta flagranta brott mot allt vad hövlighet och gudsfruktan innebär utgör naturligtvis en legitim anledning till att utdela domar på stående fot, eller sittande sådan.
Det må så vara att en tvåkilos glosögd rakad hamster inte utgör ett hot i praktiken men det innebär inte att svaret från en trettiotal stålhårda genom träning utvecklade muskler inte kommer att landa illa hos den mindre antagonisten. Dessutom vill jag ödmjukt berätta att jag som i god tid förbereder min hund för mötet och sedan dedikerar såväl kropp som sinne åt att hjälpa samtliga inblandade till en bättre upplevelse inte heller uppskattar tilltaget. Väljer ägaren att sedan titta på mig med skräckblandat dömande i blicken får även jag svårt att vända andra kinden till.
Som min vän Fredrik brukar sammanfatta detta när oansvariga hundägare låter sina småtroll komma för nära hans schäferliga höghet: ”Tycker du inte om din hund? Vill du att den ska dö, eller?”
Bli först att kommentera