Utan att ha en särdeles gedigen biografi bakom mig har jag ändå kommit att notera ett par fenomen kopplat till processen att skriva en bok. Inledningsvis brinner du av lusta att komma igång för att därefter fastna i en slags kreativ letargi för att slutligen känna en stor tomhet, som ett postorgasmiskt antiklimax. Dessa faser varierar i intensitet och är ingalunda exklusiva i sin karaktär utan fluktuerar vitt och brett, överlappar varandra och kan stundom ta krumsprång dit de vanligtvis inte hör hemma. Jag har inte tillräckligt på fötterna för att våga påstå att mina identifierade spaningar är objektiva företeelser som lever i varje kreatör även om jag misstänker att så är fallet.
Min första bok, Krisberedskap för alla – en handbok för dig som inte är prepper, peakade inte särskilt högt i någon av faserna, mest för att stoltheten över att jag, lilla jag, snart skulle publicera en bok, överskuggade mödorna med hantverket. Möjligtvis infann sig en tomhet när den initiala mediala uppmärksamheten försvann och jag plötsligt såg mig omsprungen av var och varannan kokboksförfattare, men jag lärde mig snart hantera det. Trots allt är skrivandet numera en bisyssla för mig och livet går sin gilla gång även i mina kretsar.
Efter min andra bok, Satan från Borlänge, som förmodligen trycks i samma stund du läser detta, har jag drabbats av någon slags författarmelankoli. Den glädje och spänning jag kände över att påbörja projektet var så stark eftersom idén var min och jag hade sålt in den själv, dock nästan utan motstånd tack vare en fantastisk förläggare. Precis som med första boken övergick glädjen till en slags utmattning, såväl känslomässig som kreativ. Det fanns stunder när jag tvivlade på min förmåga att slutföra projektet. Mörkret i historien jag mejslade fram tog över mig; jag hade hoppat ner i kaninhålet och var inte beredd på vad som väntade på mig i skuggorna.
Nu har det gått snart ett halvår sedan jag lämnade in manuset och förutom några tämligen lindriga korrekturvändor har boken existerat i förlagsvärldens limbo där författare inte riktigt har tillträde, en dimmig plats där tiden går oändligt mycket saktare än utanför, en kvantdimension där texten existerar men ändå inte. Och jag känner en stor tomhet och saknad. Framför allt är det kontakten med min vän, mannen som kallades för Satan men numera bara är Anders, som jag saknar. Vi hörs ibland, bidar vår tid inför den kommande releasen, men det är inte samma sak. Tidigare var vi ett stridspar som kämpade för att berätta en historia. Vi grävde i oss själva för att hitta kraft medan vi mejslade ord för ord fram gestalten i klippblocket. Vi var två män på en gemensam resa, en resa som sedan tog slut.
Det finns redan ett intresse för boken. Inte för mig som medförfattare utan som sig bör för Anders och hans historia. Det är fint tycker jag. Även om det bär mig emot att erkänna lider jag en smula av att bära medförfattarens osynlighetsmantel men det är inte därför jag känner mig så tom. Det är för att jag tyckte om det lilla i att vi, en före detta yrkeskriminell och en förstagångsbiografiförfattare, kämpade tillsammans. Så länge vi befann oss i skapandet hade vi en riktning, ett grovt väderstreck vi navigerade åt, och nu känner jag mig lite vilsen. Anders blev en hållpunkt i min vardag och det fanns en trygghet i att höra hans röst beskriva ett liv jag aldrig kommer att komma i kontakt med. Som en sagofarbror även om sagan aldrig borde fått ta form.
Som många redan vet skriver jag på min tredje bok, en roman. Egentligen skriver jag väl på flera manus sådär som många författare gör, men jag försöker att fokusera på ett manus. Det går sådär. Ett par steg framåt, sedan måste jag stanna och fundera innan jag kliver vidare. Egentligen spelar tempot ingen roll, det viktiga är att jag skriver. En del måste pausa länge mellan sina manus har jag hört. För mig är det tvärtom. Om jag inte skulle skriva nu finns risken att tomheten slår rot i mig, bromsar mig så pass att jag tappar all styrfart och guppar på evighetens hav till tidens slut.
Bli först att kommentera