– Jag vill skriva en bok om Satan!
Min förläggare tittade på mig. Inte dömande, inte ifrågasättande utan nyfiket. Jag fortsatte:
– Jag vill alltså skriva en biografi om Satan från Borlänge. Vad tror du om det?
”Satan” hette, eller snarare heter eftersom han är långt från död, Anders och jag hade hört talas om honom i en P3-dokumentär om det omtalade gänget Familjen som härjat i Borlänge under slutet på 1990-talet och ett tag därefter. Hur spännande dokumentären och medlemmarnas historier än var så var den en annan karaktär som fångade mitt intresse under en semesterresa i Småland. Det var något med beskrivningen av honom som en slags vildsint viking med hår som flög i vinden och ett hagelgevär i cykelkorgen jag inte riktigt kunde släppa. Hans breda dalmål satte en prägel på det intelligenta, fyndiga sätt han ändå presenterade sig och sin verklighet på och jag visste att i hans liv fanns en story.
Kerstin trodde tydligen att jag kanske var något på spåren för även om hon inte gav mig ett omedelbart ja så uppmuntrade hon mig att utforska idén. Jag hade naturligtvis andra idéer också, det ligger i författarskapets natur, men Satan fanns hela tiden i mitt bakhuvud, tittade fram och pockade på min uppmärksamhet. Ändå var det något som höll mig tillbaka. Kanske var det tanken på att närma mig en person som kallades för Satan, och det dessutom av sina vänner snarare än fiender. Vem vid sina sinnens fulla bruk skulle känna sig manad att kasta trygghetens ok för att kliva in i en värld av våld och droger? Jag hade gjort det många gånger under mitt tidigare liv som journalist då kriminaljournalistik varit ett av mina profilområden men jag hade också lämnat den världen av en anledning. Alltför många historier om trasiga bakgrunder och felaktiga val hade till slut givit mig en slags pansarhud under vilken empati fortfarande kunde skönjas men inte längre acceptans av de beslut som ändå ligger till grund för ett inträde i den kriminella sfären. Var jag verkligen beredd att riva upp mitt gamla löfte om att aldrig mer skriva om kriminalitet?
Ja. Med hög puls och ett rejält adrenalinpåslag googlade jag Satan, eller Anders, och snart var jag fast i katt-och-råtta-leken det innebär att spåra någon som är född före 1998 på nätet. Jag började där alla historier tycks börja numera, på Facebook. Ett trevande, lite ängsligt kontaktsökande meddelande skickades innan jag hann stoppa mig varvid jag snabbt stängde ner datorn för att inte råka ha dragit olycka över mig. Dagarna gick och jag började misstänka att Anders kanske inte sett mitt meddelande. Vi var trots allt inte vänner och utan den kontakten hamnar meddelanden i ett limbo, och jag misstänkte starkt att detta låg utanför Anders tekniska kunnande.
Någonstans längs vägen hade jag hittat en e-postadress till Anders arbetsplats så jag skrev återigen en presentation av mig själv och min idé och skickade till honom. Kanske var det tajmingen, kanske var det att jag ansträngt mig för att ge en rättvis bild av mina förutsättningar att skriva en biografi. Trots allt var jag ett oprövat kort som författare i allmänhet och biografiförfattare i synnerhet. Han svarade kortfattat att jag skulle mejla hans privata mejl. Det gjorde jag. Sedan blev det tyst.
Hösten kom och gick och en smula modfälld skrev jag på de manus som redan var påbörjade. Jag försökte övertyga mig om att det trots allt var romaner jag ville skriva och att en biografi bara skulle ställt till det i min blivande massiva litteraturskatt. Det gick sådär. Jag förpassade mitt försök till de där skrymslena i minnet där misslyckade raggningsförsök, pinsamma kommentarer och ängsliga beslut går för att dö, och meddelade förläggaren om att det troligtvis inte skulle bli någon bok om Satan från Borlänge.
Så kom nådens jul 2021 och jag skingrade tankarna i Vemdalens idyll med att skriva om livet när ett okänt nummer ringde mig.
– Hej, det är Anders. Du hade mejlat mig om att skriva en bok!
Bli först att kommentera