I mitt senaste inlägg skrev jag att jag inte visste var jag skulle börja den mödosamma processen med att sätta ihop Hondan igen. Det är inte helt sant. Visst stämmer det att blotta åsynen av alla delar som ligger utspridda om än i någon form av ordning på golvet skrämmer mig, men jag kommer att tackla det här problemet som jag tacklar alla andra problem: Med ett steg i taget.
Det är lätt att stirra sig blind på slutmålet, att i sitt huvud måla upp det färdiga resultatet, må vara en motorcykel, ett hus, en karriär eller ett liv, men det fungerar dåligt för mig. Jag vet för jag har testat. Som en man av grandiosa visioner i de fall tankebanorna får löpa fritt utan friktioner tenderar jag att vilja vara färdig redan innan jag börjat. Det där med att resan är målet var länge en plattityd jag inte kunde begripa. Med tiden har polletten trillat ner även hos mig.
Små, lättuggade bitar fungerar för mig. Jag vet att det finns andra åsikter i frågan, som 1 %-metoden som beskrivs av James Clear. Han förordar att skapa hållbara system där den dagliga dosen inte behöver vara särskilt stor men där ett system som inte upplevs som alltför krävande i slutändan kommer att ge dig en stor utväxling, en slags ränta-på-ränta-effekt. Jag köper det. I det dagliga livet där rutiner omfamnar vardagen, kramar den hårt och gör den till en sakta flytande å fungerar ju ett sådant system. Förr eller senare når den havet liksom. Men i det militära stöter du ofta på situationer där hållbara system förkastas första kvarten för sedan handlar det bara om att överleva. Tricket då är att bryta ned verksamheten till hanterbara delar.
En hundratimmarsövning kan låta som en bagatell, det är ju bara fyra dygn tänker säkert någon. Och det är helt sant. Fyra dygn av jobb åtta timmar, fritid, sömn, duschar och toalett är inte särskilt komplicerat att ta sig genom. Fyra dygn av regn, kyla, dåligt med mat, dåligt med sömn, tung packning, ständig rörelse och smärta är en helt annan femma. Enstaka individer kanske har den mentala styrkan att fokusera på slutmålet, men jag har det inte. Jag måste bryta upp verksamheten i små, små delar. ”Bara fyra kilometer kvar av marschen”, ”fyrtio centimeter kvar av värnet att gräva”, ”Två nätter avklarad, klarar jag en till är det bara en kvar efter det”… Den här metoden, utvecklad av nöden och prövad av otaliga, är effektiv och när du väl börjat tänka i de banorna är det svårt att sluta.
Jag som under lång tid var prokrastineringens förkämpe har fått jobba hårt med att överge det visionära för att förvandla mig till mer av en utförare även om jag har en lång bit kvar. Fortfarande tenderar jag att sluta ta ett steg i taget någonstans halvvägs och istället fundera över hur jag ska kunna teleportera till slutmålet istället för att bara tuffa på.
Nuförtiden börjar jag alltid med att värma upp med något lätt för att ändå få något gjort. Något som ändå måste göras men som inte kommer att kasta mig in i den svåraste utmaningen direkt. Som i fallet med motorcykeln; jag skulle kunna titta på alla bitar, rådbråka minnet hur de egentligen hänger ihop och bli stående där med en alldeles för stor bit i munnen. Eller så gör jag något annat, som att putsa bort packningen från motorblockets halvor och tvättar bort gamla avlagringar. Tråkigt och tidskrävande för all del men det måste göras och det försätter mig i rätt sinnesstämning eftersom det är en relativt lättuggad del, ett kort första steg i flack terräng istället för ett stort kliv uppför ett berg. På samma sätt skriver jag en bok. Ett stycke i taget som blir till ett kapitel som blir till flera kapitel och vips är boken skriven.
Med det sagt har jag en helvetesresa kvar innan motorcykeln är klar. Visste ni att det inte finns något avfettningsmedel som fungerar på tjugo år gamla fläckar av tjära, asfalt, olja och annat som satt sig i hörnen på ett motorblock? Det är sant. Hur mycket jag än sprejar, tvättar och skrubbar lossnar skiten inte förrän jag tar fram dremeln med någon roterande borste. En annan livsvisdom är således: Ibland visar det sig att det där enkla första steget utgör den svåraste passagen på vandringen mot målet.
Bli först att kommentera