Den som tror att lycka inte kan köpas för pengar har aldrig ägt en motorcykel. Eller en hund, men det är ett annat inlägg. En motorcykel är för själen vad en lägenhet i Stockholm är för privatekonomin, det är ett band som aldrig kan brytas, en skuld som aldrig kan lösas. Faktum är att en motorcykel också i andra sammanhang är som en lya innanför tullarna, det är en moneypit som slukar precis allt du har att kasta ner i den och ändå inte verkar nöjd. Skitsamma, om jag bara fokuserade på nackdelarna skulle jag aldrig komma till fördelarna eftersom det i princip bara finns en fördel: känslan som frambringas av att kasta benet över sadeln, fälla ned visiret, rusa motorn och vråla iväg till omgivningens storögda blickar. Detta förutsätter självklart att du inte är en man i övre medelåldern som kör en touringhoj från BMW iklädd blått goretexställ med fluorescerande reflexränder i neongult. Då räknar du säkert upp fördelar som att ”det är smidigt i trafiken”, ”jag bidrar inte till köbildningen” och ”den drar nästan ingenting”. För all del, det står dig fritt att använda vilka argument du vill för att övertyga dig om att sätta sig på en dödsmaskin utan lastkapacitet eller väderskydd är en bra idé. Ingen köper ändå dina villfarelser.
Mitt första försök att ta mc-kort ägde rum 2004, i en tid då den fruktade garagevändningen skördade offer på offer. Det var dock inte där min resa fick sitt snöpliga slut. Jag kuggade i samma sekund jag stegade fram till uppkörningsmannen och kläckte ur mig ett nervöst hej. Gubbfan, en bitter historia som inte själv fick köra motorcykel av ”medicinska skäl”, synade mig från topp till tå och dömde ut mig direkt. Visst, de lånade paltorna från körskolan som en gång prytt hans 190 centimeter och 120 kilo tunga gestalt kanske inte smet åt på rätt ställen på mina 173 centimeter och 63 kilo, men vana, med hjälp av några gummisnoddar hade jag trots allt lyckats få knäpuckarna att bara hänga precis nedanför menisken. Efter ett förhandlande mellan min körskolelärare och Hin Håle fick jag trots allt chansen att visa vad jag gick för.
Lätt skärrad av den mardrömslika starten på uppkörningen vred jag på gasrullen till dess att självförtroendet matchade avgasdoften från en katalysatorfri radfyra. Boom, jag stack iväg som snäppet större Valentino Rossi i serpentinbanan. Jag klarade den perfekt, till och med en sekund under den utsatta tiden om tjugo sekunder. Pang, ”underkänd” vrålade helvetets hantlangare åt mig.
Fan, hur skulle jag rädda den här situationen? Perfekta garagevändningar åt vardera håll, det måste ändå slå dunster i ögonen på karln, tänkte jag. Sagt och gjort, jag gjorde några läckra småhopp framåt med hojen för att visa honom hur väl i synk min fotbroms och gashand var. Den första vänstersvängen (den enda jag tränat) var så vacker att jag fick feeling under högersvängen och skrapade lite fot sådär som enduroförarna gör. ”Underkänd” vrålade satans satrap.
Med ett facit på noll av två kändes det tämligen meningslöst inför bromsproven i 70 och 90 men jag tänkte inte ge upp. Om han bara fick se hur fint jag kunde läsa trafik skulle lappen snart ligga i min ficka. Att klara ett bromsprov är mer eller mindre en binär historia och den här gången kunde han inte ropa annat än att jag var godkänd på det momentet. Ett av tre, där fick du, bäste Belsebub.
Där fick jag! Inte en chans att han tänkte släppa ut mig i trafiken. Jag fick skamset sätta mig på hojen och köra hem med övningskörningsvästen på mig och trafikskoleläraren hack i häl. ”Grabben, du var inte så dålig som han sade. Jag hade nog släppt ut dig i trafiken men han hade en dålig dag och då blir det så.” Orden var menade att trösta men den som någon gång lommat hem tomhänt efter en uppkörning vet att ingenting förmår lindra smärtan i själen.
Det dröjde åtta år innan jag försökte igen. En ögonoperation, flyttar, jobb, en utlandstjänst och hål i plånboken satte stopp för alla sådana tankar. Fast i grund och botten handlar det om skam. Under dessa år skavde det inom mig varje gång jag hörde en motorcykel slita sönder tystnaden på natten. Jag vände bort blicken när jag passerade grupper av skrattande livsnjutare i kevlarjeans och läderjacka. Önskan att bli en av dem var så stark att jag inte kunde möta dem. Med sänkt huvud vankade jag gatorna fram som den simpla, alldagliga varelse jag var. Allt detta skulle ändras en augustidag 2012…
Bli först att kommentera