I en nystartad blogg är det väl rimligt att jag börjar med det som mest av allt har varit min claim to fame i den ringa mån fame har varit ett mål för mig. För transparensens och berättelsens skull ska jag säga att jag tidigare varit i kändisskapets utkant genom min i sammanhanget tämligen osynliga roll som chefredaktör för ett i sammanhanget tämligen känt magasin, men att jag som individ alltid skytt rampljuset även om elaka tungor skulle hävda motsatsen.
I oktober 2021 släppte jag en bok, en handbok i krisberedskap, med den peppiga titeln ”Krisberedskap för alla – en handbok för dig som inte är prepper”. Boken byggde på mina och andras militära erfarenheter och syftade till att på ett enkelt, lättfattligt och billigt sätt lära personer som inte brinner för krisberedskap att ändå förbereda sig. Min devis har hela tiden varit att man förbereder sig för att leva, inte att leva för att förbereda sig så i boken fokuserade jag mycket på de mentala aspekterna av kris och planering. Dessutom gör det beredskapen mer plånboksvänlig i en tid som ändå bäst kan sammanfattas som en perfekt storm. Prepperkulturen har jag trots en och annan alarmistisk rubrik inte något emot utan min ambition har varit att förmedla ett alternativ för den som inte har tid, råd eller vilja att förbereda sig för livet efter den stora katastrofen utan som bara vill hantera ett större strömavbrott, en störning i försörjningen eller någon annan ”mindre” katastrof eller kris. Jag själv har levt i någon form av kontinuerlig krisberedskap det senaste decenniet så jag har automatiserat många av processerna samtidigt som jag byggt en grundförmåga jag litar på så mycket att jag själv ofta räknar kallt med att kunna hantera vilken plötsligt uppkommen händelse som helst, på gott och ont.
Intresset för krisberedskap nådde sin peak i samband med Rysslands invasion av Ukraina för att därefter mattas av, men jag har ändå fått ett hyfsat medialt genomslag, inte minst genom min kontinuerliga medverkan i TV4 Nyhetsmorgons krispanel. Dagens Nyheter, Sveriges Radio och Realtid är några av de medier som visat intresse för hur jag tänker att man kan öka sin krisberedskap i vardagen. Dessutom har jag fått den stora äran att figurera i Länsstyrelsen Stockholms podd. Jag föreläser och utbildar genom mitt egna bolag Guerrero Palabras vid sidan av mitt heltidsjobb. Trots min egen journalistbakgrund känner jag mig ändå inte alltid bekväm att delta i mediala sammanhang vilket gång efter annan påtalats av min närmsta omgivning.
Att skriva en bok visade sig vara både lättare och svårare än jag hade föreställt mig. Största delen av mitt yrkesliv har jag försörjt mig på att sälja min penna så med ett visst mått av självgodhet anser jag att jag behärskar hantverket till den grad att jag inte tvivlade på min förmåga när jag fick en förfrågan av en förläggare. Vad jag saknade vid projektets början var erfarenheten av att skriva disciplinerat på ett och samma projekt under en längre tid. Den fick jag snabbt skaffa mig. Mitt första utkast till boken tog mig åtta veckor att skriva och innebar två till tre timmars arbete på vardagarna och fyra, fem timmar på helgerna. Fastän jag kunde anses vara en driven skribent var det en lärdom att plita ner tecken i vad som till en början verkade vara en uppgift av herkuliska mått. Med tiden kom jag att uppskatta rutinen, att sätta mig på ett Espresso House, plugga in lurarna, dra igång min spellista och fokusera på orden som tecken efter tecken tog form på skärmen. Skrivandet blev ett gift i min hjärnbark, en fix att duscha mina neuroner och en paus i min intensiva vardag. Plötsligt var jag en författare i vardande snarare än en drömmare. Det i sin tur gav mig självförtroende i samma grad som det skapade självtvivel.
Minst lika viktigt som min hantverksmässiga utvecklingen var att lära mig bokbranschen. Mina vänner Fredrik och Niklas var till stor hjälp, men lika stor hjälp hade jag av min förläggare Kerstin och min redaktör Linnéa. De förde mig varsamt genom den snåriga djungel av avtal, hänsynstaganden och fallgropar som en aspirerande författare träder in i. Med facit i hand är jag obeskrivligt tacksam att få debutera på ett etablerat förlag som Bonnier Fakta och ännu mer tacksam i den mån det går att vara för att jag fick dessa personer som guider.
Naturligtvis gick jag på minor. Jag minns hur jag med två veckor kvar till deadline ansåg mig färdig med första utkastet varvid Kerstin milt replikerade att hon gärna såg minst 100 000 tecken till. Senare, när jag lagt mig till med en hög produktionstakt om minst 10 000 tecken per skrivpass, hade det knappast varit en källa till oro men då fick jag nästan andnöd eftersom jag inte visste riktigt vart jag skulle ta vägen. På något sätt hittade jag fotfästet och ökade takten för klar och det dessutom i tid blev jag.
En annan mina handlade om processen. Som journalist i en värld där snabba ledtider och bollar som slås på volley utgör stommen för produktionen hade jag svårt att anpassa mig till hålltider utanför min egen sfär. Formgivning, illustrationer, korrektur och redigering tar sin tid men jag ville bara driva på, få allting klart, komma ut i butik. För mig var det stundom en kamp att hålla mig lugn när allting skrek att jag borde öka farten. Därför började jag pitcha min nästa bokidé bara månader efter att jag var klar. Om denna tänker jag skriva i nästa inlägg.
Bli först att kommentera