Bloggen fick ta en liten paus på grund av en oplanerad matförgiftning (det överraskande momentet i företeelsen ligger liksom i sakens natur), jobb och kanske mest av allt, bokreleasen av min senaste bok ”Satan från Borlänge”. Mer om det sistnämnda kommer förmodligen i ett antal självförhärligande inlägg senare för just nu känner jag att jag behöver landa i just den specifika upplevelsen. Istället tänker jag att jag ska fokusera på författarskapets baksida.
Egentligen vill jag börja med att be alla vänner om ursäkt för de senaste åren. För vad kanske både de som känner sig invigda i den kretsen och den som aldrig träffat mig undrar. Jo, för att jag försvunnit från radarn. Mitt sociala liv har gått på sparlåga och halvt om halvt utlovade ölkvällar försvunnit i eremitens skyddande kraftfält. Detta har inte varit en medveten strategi från min sida utan snarare en oförutsedd och oönskad bieffekt av ett antal högst medvetna beslut varav ett kanske sticker ut mer än de andra: Författarskapet.
När jag började skriva min första bok var det en tidskrävande process. Trots mina många år som skrivande journalist gick det inte längre att bara sätta sig och driva genom en text eftersom dess hela omfång inte längre rymdes inom den synbara horisonten. Det krävdes disciplin och tid, varav jag besitter mycket av det ena och aldrig har tillräckligt av det andra. Saker fick stryka på foten. I ärlighetens namn tänkte jag att jag kanske skulle bli ett one hit wonder, att det skulle bli en bok och inte mer men att en bok är roligare att ha givit ut än ingen bok så att välja bort livet en period var ett enkelt val.
Jag fastnade för det. Att skriva blev en drog för mig, som om jag mitt i skrivandets vånda också hittade en fristad i mitt eget huvud. För att använda en narkomanterm så var det för mig som att kyssa gud. Min skrivritual ger mig andrum, styrka och lycka. När jag inte skriver är jag inte harmonisk. Detta kanske kan antas vara en självklarhet för en skribent men jag hade under många år enbart sett skrivandet som ett måste, glädjen var borta efter alldeles för många journalistiska texter av varierande kvalitet men jag hittade den igen och nu är jag rädd att förlora den.
Så fort min första bok var klar började jag skriva på en roman som fortfarande inte är färdigställd men som ständigt skvalpar i kölvattnet av mina andra skrivprojekt. Det handlade bara om skrivglädje och att inte tappa momentum, men till stora delar också om att inte förlora min nyupptäckta kraftkälla. När romanen tappade dragningskraft bytte jag till mitt nästa projekt, ”Satan från Borlänge” som alltså precis kommit ut i butik.
Om den första boken som skrevs på lite drygt åtta veckor innebar en kraftansträngning var det ingenting mot vad den andra boken krävde av mig. Det är en tung och mörk historia som verkligen tog min energi, ibland i större utsträckning än vad skrivandet gav mig. Även det påminner om narkomanens ständiga jakt på fixar som blir allt mer utvattnade. Mitt beroende var fortfarande kvar. Kicken efter ett bra skrivpass var så stark att jag kände mig levande i en turbulent omvärld vilket betydde att det omvända gällde när manuset var inskickat. Så jag gjorde det enda jag kunde: påbörjade ett nytt manus.
Där är jag just nu. I det stora antiklimax som kommer när boken inte längre bara är din utan nu tillhör alla andra, med två påbörjade manus och dikotomin av att bära både tomhet och lättnad. Det är dags att börja vandra på nästa väg och lika förväntansfull som jag är, lika rädd är jag.
Åren som gått har nämligen gjort mig till en ny människa. Min extroverta personlighet till trots har jag blivit mer rädd att umgås med andra människor, den tid jag har till förfogande kan tyckas mycken till sin storlek i jämförelse med andra människor men jag blöder fortfarande energi och min reaktor går inte på full effekt just nu.
Därför vill jag be om ursäkt till alla som hör av sig, vill ses och prata en stund. Jag har försummat er och det dåliga samvetet plågar mig ständigt; blir till ytterligare ett öppet sår ur vilket energin kan läcka. Jag gör mitt bästa för att plåstra om mig och fylla på, och jag vill tacka för att ni fortfarande finns där vid min sida trots att jag lever lite i skuggorna just nu.
Bli först att kommentera