Först och främst vill jag be de två läsarna jag har om ursäkt för en lång väntan. En hastigt uppkommen kräksjuka sänkte mig snabbare än anestesiläkaren vid min halsmandeloperation. Under det delirium som följde kom jag att tänka på två saker. Det första handlar om att The Matrix aldrig kommer att få en värdig uppföljare, en dröm som dog gradvis för varje metareferens i den fjärde filmen. Det andra handlar om vikten av att göra sin läxa.
Jag tillhör den skara människor som skaffade LinkedIn för nätverkets skull, fastande för skvallret och numera avskyr skiten på grund av mängden självförhärligande inlägg blandat med kalla samtal i mejlform och det var framför allt den senare företeelsen jag begrundade när virusarmén intog min ryggmärgsvätska.
Som bekant har jag en bakgrund som journalist och även om den branschen präglas av uttryck som ”kolla aldrig en bra story” så ligger det i de allra flesta fall en situationsanpassat tämligen gedigen research bakom varje nyhet. Således har jag för vana, liksom varje person som någonsin Tinderdejtat, att åtminstone googla personer som på något sätt kommer i min väg. Det innebär inte att jag djupdyker utan ibland räcker det med att ytsimma för att i alla fall få en snabb uppfattning om vederbörande.
På LinkedIn är det inte okänt att främmande människor lägger till dig för att på vis skapa en imponerande lista av kontakter. Vanligtvis brukar jag avslå sådana förfrågningar men jag gör undantag för rekryterare av den enkla anledningen att det alltid är intressant att höra vad de har att erbjuda. Så skedde också nyligen. En rekryterare lade till mig varvid jag accepterade (ni som undrar över min säkerhetsklassning bör veta att jag ändå inte har någon spektakulärt avslöjande om min erfarenhet eller kompetens i min profil, inte heller levererar jag en fullödig kartläggning över förbandsstrukturer eller andra organisationer). Dagarna gick och jag väntade på att få någon slags kontaktförsök där jag skulle erbjudas en fläskig lön, fantastiska förmåner och kanske en mobiltelefon eller två. Detta var tydligen inte avsikten.
Vad som landade in i min inkorg var istället att rekryteringsföretaget ville inleda en dialog med mig om min chefsrekrytering och undrade om vi kunde ta ett i sammanhanget så populärt förutsättningslöst möte. Jag avböjde med hänvisningen till att jag är chef över mig själv i mitt enmansföretag och således inte behöver rekrytera fler chefer vilket rekryteraren förstod och hoppades att jag inte skulle tveka att ta kontakt om behovet uppstår i framtiden.
Jag kommer att tveka. Jag kommer att tveka så in i helvete. Anledningen? För att det är en googling bort att ta reda på hur mitt företag ser ut. Ett jävla klick in på allabolag eller någon liknande hemsida för att se att det inte finns några anställda. En jävla företagsadress att klicka på för att läsa på min egen hemsida om vilka tjänster JAG erbjuder och vad JAG kan göra för mina kunder. Den dagen jag tar in en rekryteringsfirma kommer jag att ta in ett företag som gör sin research på sina kunder lika väl som den research de hävdar att de gör på sina rekryteringar.
Nu kommer någon att förklara för mig att det säkert var ett massmejl, filtrerat på att jag uppger mig vara CEO på ett företag eller två, och att ”alla gör så”, men det skiter jag faktiskt i. För mig är det obegripligt hur man kan slänga iväg den där typen av generiskt meddelande och hoppas på träff. Och det är inte första gången heller. Tvärtom. Jag vet inte hur många sådana kontaktförfrågningar jag fått om allt från att öka min omsättning (”tack gärna, skriver du då texterna åt mig så jag hinner med?”) till om jag vill outsourca min krisberedskap (”nej, jag anser att jag gör ett rätt bra jobb med det själv och har faktiskt givit ut en bok i ämnet”).
Min stora fråga till auditoriet: Har ni någon gång nappat på ett sådant erbjudande? Tagit ett förutsättningslöst möte baserat på ett kallt mejl? Berätta gärna hur det gick i kommentarsfältet.
Bli först att kommentera