När jag föreläser om krisberedskap händer det att somliga i auditoriet drar en djup suck av fasa och förfäran när jag föreslår att de borde planera för ett terrorattentat vid barnens skola. Jag vill först och främst säga att det inte är överst på min lista över tänkbara kriser, poängen är att jag vill få människor att börja röra sig utanför komfortzonen. Ingen vill tänka på alla hemskheter som kan drabba ens barn, men att bara tänka goda, snälla tankar har aldrig skyddat någon. Det händer att det börjar muttras och att tidigare så intresserade blickar som hungrigt sugit åt sig varje litet tips om att koka nudlar i burkar med tomatsås nu vänds bort. Så länge vi rör oss i de små tipsen, prylar att köpa in och ha hemma, enkla tankeövningar för att lära barnen överlevnad är det roligt, ja nästan mysigt, att prata krisberedskap. Att ta steget ut i verkligheten, jag säger verkligheten för att det här händer i andra delar av världen, är ett helt annat djur, ett djur vi vill hålla på avstånd.
Komfortzonen är ett gissel som håller oss tillbaka. Det spelar ingen roll om det handlar om krisberedskap, träning eller karriär. Så länge vi stannar i komfortzonen och den där härliga mysiga känslan där vi inte behöver utmana oss är vi trygga och vem vill inte ha trygghet? Men vi blir inte bättre. Vi blir inte snabbare av att aldrig öka hastigheten, springa längre eller i brantare terräng. Vi blir inte bättre på våra jobb om vi aldrig ställs inför nya situationer som tvingar oss att tillämpa våra färdigheter och erfarenheter på nya sätt för att på så vis få nya kunskaper och erfarenheter. Vi blir inte bättre på krisberedskap om vi håller de otäcka tankarna om vad en kris faktiskt kan få för konsekvenser på avstånd. Och vi blir inte bättre människor om vi aldrig tar klivet utanför komfortzonen.
Självklart fyller komfortzonen sin funktion. Att ständigt befinna sig utanför den ger ingen möjlighet till återhämtning, ingen chans att dra sig tillbaka för reflektion och eftertanke, men en av dess största förtjänster menar jag är dess inneboende kapacitet att utgöra en referensram för progression. Genom att förskjuta dess gränser får du en insikt om dig själv och din förmåga som med stor sannolikhet är bortom vad du föreställer dig. Bara det lilla steget att veta att du kliver utanför komfortzonen för att möta en utmaning trots att det känns otryggt gör i förlängningen dig till en bättre människa.
Det finns ingen korrelation mellan att mentalt förbereda sig för ett scenario
och risken att utsättas för det.
Alla håller naturligtvis inte med, och det är helt okej. Det är omöjligt att till fullo förstå hur någon annans komfortzon ser ut, och vilka drivkrafter denne har att vidga den. Många saker andra upplever som utanför komfortzonen är för mig nästan precis i mitten av min, så långt från mina gränser att jag har svårt att förstå problemet. Andra saker, att kliva uppför en hög stege längs en betongvägg, kanske andra tycker är oproblematiskt medan det tvingar mig att kliva utanför min komfortzon. Därför försöker jag att göra det. Jag försöker göra stegen till min komfortzon trots obehaget det innebär på kort sikt eftersom det förenklar livet för mig längre fram. Om jag i ett krisläge ställs inför ett höjddilemma behöver jag inte lägga min energi på att hantera just den dimensionen om jag redan gjort mitt förarbete. På samma sätt gäller det tankarna. Om jag mött mina demoner i mina tankar blir de enklare att slå skulle de manifestera sig i verkligheten.
Du som läser kanske fastnat i att jag refererar till komfortzonsförskjutning som att bli en bättre människa. Det är för att jag anser att du blir det. Du blir en bättre människa utifrån din egna förutsättningar om du utmanar dig själv, men jag gör ingen värdering i det utifrån ditt människovärde. Jag vågar lova dig att det inte är jag som möter dig vid pärleporten när räkenskaperna ska summeras. Det står dig helt fritt att stanna i din komfortzon hela livet, men jag vågar också lova dig att då kan du aldrig förbereda dig för kris, katastrof och krig.
Bli först att kommentera