Minns ni när bloggen först gjorde sitt inträde? Det gör jag. Faktum är att jag var tidigt ute när jag redan som nitton- eller tjugoåring fick äran att skriva på Postens ungdomssatsning OSA, en hemsida av det gamla goda slaget så som de såg ut i slutet på 1990-talet. Det var ett månadslångt uppdrag, lika oavlönat som ouppmärksammat med undantag för en groomande gubbjävel vars mejl innehöll lika delar falsarium som komplimanger, helt bortkastat på en landsortskille som kommit till stan för att ta del av stadens alla frestelser. Faktum är att det var först många år senare jag fick för mig att kolla upp gäddan som benämningen nu lyder efter att ha populariserats av sajten Dumpen. Min ignorans var istället resultatet av att fanmejl från män helt sonika sållades bort av min prevuxna hjärna. Trots att ingen av de stora redaktionerna uppmärksammade min begåvning var jag stolt över att få en plattform att delge omvärlden mina tankar.

Några år senare gjorde bloggplattformarna entré och inspirerad av en träningskamrat ville jag testa gränserna utan att för den skull vara varken obscen, provokativ eller personlig. Min arbetshypotes var att eftersom bloggen sades vara en digital dagbok skulle läsarna svälja allt jag skrev med hull och hår. Detta var långt innan Facebook förändrade cyberrymden för alltid och den industriella ryska trollfabriksrevolutionen satt i system att dränka kommentarsfält med sin skit. Min blogg hette något så banalt som Hotellbloggen och avsändaren var en svensk man som förlorade sitt hotell i tsunamin och nu försökte bygga upp sin verksamhet, och sitt liv, på nytt. Jag ansträngde mig för att säkerställa ett visst mått av autenticitet genom att exempelvis nyttja min dåliga lokalkännedom efter en klassisk hitta-mig-själv-genom-att-klä-mig-i-batik-och-kröka-backpackerresa och googlade thailändska namn som sedan fick marinera i bakhuvudet till dess att ett par av dem framträdde som lämpliga.

Bloggen blev inte någon supersuccé ska sägas, det fanns ju trots allt stora profilnamn vars bilder på stövlar, inlägg om fester och mindre utstuderade selfies rönte betydligt större framgångar än en tjugofemårings litterära ambitioner, men jag fick mejl och kommentarer från personer som hittat till den och trodde sig ha bott på mitt hotell. Det var smickrande och kusligt på samma gång. Smickrande över att ha målat upp en bild som tydligen var trovärdig nog att stämma in i en främlings verklighetsbeskrivning, kusligt att bloggens inneboende kraft som digitalt dagboksverktyg tydligen kunde runda de källkritiska filtren. Beträffande det sista är jag fortfarande inte övertygad om att det blivit särskilt mycket bättre, i synnerhet inte bland den generation jag med viss vilja skulle kunna sägas tillhöra det yngre segmentet av.

Nog om detta, här är ett slumpmässigt valt inlägg ur bloggen:

Idag kom främlingarna…

Win och jag gick upp tidigt imorse. Det hade knappt börjat ljusna men fiskebåtarna skymtade redan långt därute. Deras lampor var som små lysmaskar i det blå mörkret. Vi hämtade pickupen som också tjänstgör som taxitransport till och från färjeläget. Ett par gånger i veckan, när färjan lägger till, åker vi dit och hoppas att någon ska välja just mitt hotell. Det är hård konkurrens, det finns många hotell här i trakten. Eller fanns kanske jag ska säga. Efter Vågen var det många som aldrig orkade komma tillbaka. Jag hoppas att åtminstone svenskarna ska komma hit.
Färjan hade precis lagt till när vi kom dit. Det var den vanliga blandningen av brunbrända hardcore-backpackers, bleka charterresenärer som vill göra något extra och flummare, de där odefinierbara personerna som bara är. Helst av allt vill jag ha charterresenärerna. De lägger mycket pengar på mat och dryck, de vet ju att de snart ska hem igen. Värst är backpackers, i synnerhet svenska backpackers. De flesta är väl i tjugoårsåldern, har jobbat något år utomlands, kanske i London eller Madrid, och vill nu visa världen att de kan, att de är några att räkna med. När de dyker upp här i sina batikkläder och flipflops de köpt på en marknad på Khao San Road känner de sig som de vita upptäckarna måste gjort för 500 år sedan. Jag kan se det i deras ögon när de hasplar ur sig ett ”kop kun kap” till färjans besättning. Sedan stegar de ut på parkeringen där vi väntar med våra pickuper. Nonchalant och så omärkligt som möjligt sliter de fram sin hundörade Lonely Planet ur ryggsäcken. Febrilt letar de efter det hotellet som Boken pekar ut som det bästa alternativet. Win och jag brukar stå och röka med de andra hotellägarna medan de håller på. Vad ingen av dem vet om är att vi har ett system, att vi redan har fördelat turisterna mellan oss. När någon har fått sin kvot säger han att det är fullt och hänvisar till nästa pickup. Då blir de stressade, oroliga för att de inte ska få någonstans att bo och hänger på vad som helst.
Jag har tur idag. Det är inte så många hotellägare som fått allt i ordning efter Vågen. Min skörd blir ett ungt norskt par, en överviktig familj på två vuxna och tre barn från Lancashire och tre tjejer från Vancouver. Jag slänger upp deras bagage på flaket och säger åt dem att sätta sig på de små bänkarna jag svetsat fast. Barnen låter jag åka i passagerarsätet. Så svensk är jag fortfarande.
När vi är framme visar jag dem deras rum. Den engelska familjen får två stugor för priset av en. En till föräldrarna och en till barnen. De ler med sina röda, uppsvullna ansikten och verkar alldeles överväldigade av min generositet.
De andra får varsin bungalow. Det norska paret placerar jag närmast stranden. Han klagar lite på att fläkten inte verkar fungera. Jag säger att jag ska titta på det senare. Hon ler lite ursäktande när jag ska gå därifrån. Jag ler tillbaka.
Det är en varm dag i dag. Luftfuktigheten får min t-shirt att klibba vid kroppen av svett. De säger att man vänjer sig men jag undrar om det verkligen stämmer. Enda stället där jag och de andra kan få riktig svalka är inne i det lilla internetcaféet jag har byggt. Där har jag installerat en redig luftkonditionering. Annars är det risk att datorerna överhettas. Där sitter jag och surfar, ser om jag fått några mail men det har jag inte. Sedan ligger jag i hängmattan. Fläkten den norska killen klagade på orkar jag inte fixa idag.
Kvällen blir lugn. Saengdao serverar bananpannkakor med söt, kondenserad mjölk som en välkomstmiddag. Det norska paret sitter och pratar med kanadensiskorna. Engelska familjen sitter för sig själva. Jag kan höra skratt och thailändsk pop från restaurangen, där jag sitter i min bungalow. Egentligen borde jag gå ut och prata med dem, visa lite av den thailändska gästvänligheten men idag orkar jag inte. Att välkomna mina första gäster på två år har varit ansträngande på ett känslomässigt plan. Jag ser andra gästers ansikten framför mig. Ansikten jag hade hoppats att jag skulle glömma. Imorgon, lovar jag mig själv, imorgon ska jag lära känna mina nya gäster lite bättre. Imorgon är en ny dag…