Det är enklare att förstöra än att bygga upp. Ingenstans är detta mer sant än i motorcyklismens snårskog av tekniska genialiteter, mekaniska under och svart magi (du sitter för fan på en kontrollerad explosion, hur magiskt är inte det?). Framför allt är det ofta lätt att i ett anfall av ambition och äventyrslusta komma på den briljanta idén att ta isär din motorcykel för att ”bygga om lite”. Känner du igen dig? Jag själv drabbas av denna åkomma i svåra skov som återkommer vart tredje, vart fjärde år. Att det inte blir oftare beror enkom på det faktum att det i regel tar mig två år att få ihop den igen. Inte av inkompetens, det vill jag vara tydlig med, utan det handlar om den där klassiska ursäkten ”något annat kom emellan”.
Just nu befinner sig min älskade Honda, tidigare känd som Beast men som numera går under namnet Sinner man, i hojarnas Hades. Visserligen finns det hopp om framtiden, jag menar, jag har ju trots allt inte haft sönder något. Jag har bara… eh… plockat isär den och det har jag gjort många gånger tidigare. På en hylla full av troféer ligger en hel påse med bultar, brickor och annat smått och gott som blivit över från de tidigare gångerna. Många förknippar detta med att jag inte skulle veta vad jag håller på med. Detta är inte sant. Vad som händer är att jag genom att kapa bort, bygga om och förkasta skalat bort tjugo, trettio kilo dödvikt. Visst, det kan ha hänt att någon bult som borde sitta på plats kanske saknas men då finns det många andra som bär dess funktion, i alla fall i teorin.
Med hjälp av en Haynes verkstadsmanual (flera i och för sig eftersom sidorna tenderar att lossna när oljeindränkta fingrar frenetiskt bläddrar fram och tillbaka i jakt på svaret på stålets gåta) har jag lyckats ta isär och sätta ihop den så många gånger att jag vid det här laget inte räds att ta isär den ytterligare en gång. Det finns en skönhet, en stolthet i att känna varenda skruv vid förnamn, att förstå varför kopplingen känns trög eftersom jag själv tillverkat vajern, att veta att jag offrade några hästkrafter på estetikens altare när jag slängde (=gav bort) kåporna och lät Hondans råa, nakna kropp framträda i all sin härlighet.
Men. Jag begår ständigt samma misstag. Ett så grovt misstag att jag inte förstår hur jag kan hamna i den situationen vareviga gång. Jag slutför inte byggnationen i samma takt och med samma ambition som jag tar isär den. Detta är i sig inte ett problem utan problemet är mitt minne. Till mångas förvåning brottas jag ibland med ett halvtaskigt sådant, eller snarare med att jag efter dryga fyra decennier av ett högintensivt liv har sparat och skrivit över så mycket data att blocken numera ligger spridda och att laddningstiden blir längre och längre. Sedan jag senast fick ett ryck och tog isär den har det nu gått åtta månader eller så, åtta långa månader under vilken jag tillskansat mig nya kunskaper och erfarenheter, skrivit en bok och gud vet vad. Ni förstår genast vartåt det lutar. När jag kliver in i grottan med bestämda steg för att påbörja det trettonde stordådet räcker det med en enda blick för att jag ska förvandlas till en Daniel LaRusso när Bobby Brown levererat en svinsnygg spark mot låret, men utan att ha någon Miyagi-san som stöttar mig. Med darrande händer tar jag upp någon oljeindränkt del och gnider slött med en scotchbrite i hopp om att insikten var den passar in i 15 000-delarspusslet ska komma till mig. Det händer aldrig.
Nu har jag bestämt mig för att en gång för alla sätta ihop Hondan för att aldrig mer montera ned den. Jag ska vårda varenda del så att den skiner, jag ska spänna, sträcka, momentdra och täta till dess att de mytomspunna hundra hingstarna unisont galopperar fram längs Sveavägen varma majkvällar. Min motorcykel och jag, jag och min motorcykel, tillsammans är en gatans kentaur, ett djur med mänsklig överkropp och två hjul som inte låter oss tämjas. Men innan vi återigen strövar genom staden återstår en enda, pytteliten detalj… Var i helvete börjar jag?!
Bli först att kommentera