Bland mina många synder hittas i forntiden en kort sejour som programledare för ett radioprogram i en obskyr svensk kanal utomlands. Det var inte fråga om någon slags jättelik produktion utan vi sände en timme om dagen under vilken jag höll låda med hjälp av ett talmanus som stacks i näven på mig av en ordblind redaktör. Då och då körde vi inslag vi bandade, oftast halvpackade kvällen innan, på en minidisc-spelare som vi sedan grovklippte i sagda spelare då budgeten inte tillät oss att ha någon form av redigeringsprogramvara. Faktum var att vi inte ens hade en dator utan fick vänta till dess att tyskarna och danskarna som sände timmarna innan oss var klara med sitt och kunde låna ut sina datorer vilket oftast innebar att vi hade femton minuter på oss att färdigställa vårt program. Det var på många sätt en lärorik tid som gav mig en verktygslåda jag haft stor nytta av sedan dess.
En av de färdigheter jag fick utveckla var ett slags sjätte sinne för när redaktören kunde tänkas ha tagit sig friheter i både ordval och sanningshalt. Genom att separera mina hjärnhalvor och låta den ena halvan sköta snacket och den andra ögna genom manuset tre, fyra meningar innan jag hann ikapp i snacket kunde jag fånga upp meningar som ”Den spanska polisen hittade igår morse en död hora på en parkering utanför centrala Málaga.” och i realtid kunna anpassa språkbruket till ett mer nyhetsmässigt sådant utan att missa ett taktslag. Märk väl, digniteten i mina bryderier att blixtsnabbt improvisera fram alternativ var inte på något sätt kopplade till allvaret i nyheterna utan en så enkel sak som ett kalendarium kunde bli till ett rent helvete. Låter det obegripligt? Ta följande exempel, också det baserat på ett verkligt manus: ”Den årliga flamencofestivalen i Alhaurín de la torre börjar den 34 januari och kända namn som Isabel Pantoja kommer att besöka festivalen.” Vän av ordning förstår genast mitt dilemma. Jag löste problemet genom att stryka den första siffran och hoppas på det bästa utan att någonsin ta reda på om festivaldeltagarna dök upp den tredje, fjärde, trettioförsta eller, hur det nu skulle gått till, trettiofjärde januari.
Journalistkollegor kanske nu undrar varför jag inte slog näven i bordet och kastade Spelregler för press, radio och TV i huvudet på kanalens ägare. Det berodde på att de 450 euro i månaden jag sålde min själ för inte räckte för att väcka ett genuint engagemang hos mig. För den summan, motsvarande fyra wagyubiffar och en finare flaska vin, begick jag den största av journalistiska synder: Jag läste direktsänd reklam! Med en väl inövad gest fick jag redaktören, som förmodligen skrattade åt sina textmässiga fällor hon själv slapp läsa upp, att trycka igång cd-spelaren med royaltyfri hissmusik samtidigt som jag med melodiös röst läste slingor som ”Kom till Cayetano Euromarket och köp en liter gin för bara 7.99”. Jag kan skratta åt det idag men för en ung journalist, skolad i en pressetik som fortfarande trumfade klickjakt, personliga agendor och kändismasturbation, var det ett trauma som skulle kräva månader av gammal hederlig lokaltidningsjournalistik för att repareras.
Låt mig avsluta denna anekdot med ett av de samtal jag kunde få ta emot direkt efter sändning:
Uppringaren (äldre dam vars dagsfylla kändes genom den fasta telefonlinan): Du, jag lyssnade precis på ditt radioprogram…
Jag: Vad roligt, vad tyckte du?
Uppringaren: Varför säger du Zevs om Zeus för? Det låter dumt!
Jag: Det är för att det är det arkaiska uttalet av den gammelgrekiska diftongeringen ”eu”. Precis som i euro (”evro”) alltså.
Uppringaren: … Du låter fortfarande dum! *klick*
Bli först att kommentera