Under min uppväxt var jag en nörd. För många som enbart sett mig i den majestätiska gestalt jag presenterar mig i nuförtiden kommer detta säkert som en total överraskning medan det för andra vars förankring i rumtiden tar avstamp under den era i min barndom jag refererar till som La Belle Epoque är ett känt faktum. Från det att jag fick mitt första tv-spel, ett Atari 2600 som landade in i mitt liv 1986 till dess att jag hörde en klasskamrat härma ett modem i ettan på gymnasiet och jag svor att klippa mitt långa hår, skaffa linser och aldrig mer programmera i BASIC hade jag en fäbless för kulturyttringar som sprängde realismens bojor och lät det orealistiska träda i dess ställe. Fantasy och science fiction-sektionerna på biblioteken var mitt vattenhål när perestrojka, Berlinmurens fall och EG:s ombildning till EU präglade nyhetsinslagen.
Jag läste naturligtvis skitböcker som Sagan om Ringen, Sagan om Belgarion och Sagan om Shannara (jag vet att de inte heter så men de kändes så) men i ärlighetens namn var jag inte så road av spetsiga öron, vassa svärd och tunna ramhistorier klädda i magins bländverk. I genren vill jag minnas att det egentligen är Robin Hobbs Berättelsen om fjärrskådarna, som låter betydligt bättre på engelska, The Farseer Trilogy, som varit först att verkligen beröra mig.
Vad som fascinerade mig mest var science fiction. Inga övernaturliga syltryggar utan stål, mekanik, gener och kanske bäst av allt, rymden. Boktitlar som ”Ender’s game”, ”Stiftelsen” och min absoluta favorit, ”Neuromancer” slogs om uppmärksamheten mot filmer som ”Terminator”, ”War games” och min även där absoluta favorit ”Blade Runner”. Digitaliseringen var på väg, det kändes i luften, och fastän grafiken i de primitiva tv-spelen bestod av kvadratcentimeterstora pixlar som for runt i luften kändes det att världen förändrades snabbare än någonsin förr. Till skillnad från fantasyn var science fiction på riktigt, i alla fall plausibelt.
Jag ska inte tråka ut er med detaljer om hur ett ungt pojksinne drömde om att bli en kosmisk vagabond som utan fruktan upptäckte universums utmarker, hur tanken på att genmanipulera mig till större muskler nästan gjorde att jag satsade på en karriär som civilingenjör i biokemi, hur jag försökte vissla mig till gratissamtal i telefonkioskerna på samma sätt som John Draper (det funkade inte i Sverige). Istället tänkte jag lista fem gamla science fiction-titlar som betytt och fortfarande betyder mycket för mig på ett såväl kulturellt som känslomässigt plan.
- Blade Runner. Världens bästa film kom redan 1982 men håller än idag. Till och med specialeffekterna har åldrats med värdighet. Ridley Scotts framtidsvision behandlar många existentiella frågor som vad det egentligen innebär att vara människa och vad det innebär att ha en själ. Slutscenen med dess impromptu rör mig till tårar än idag och jag bär med stolthet filmens logotyp förevigad på min arm.
- Battlestar Galactica (reimagined 2004) . Som ett derivat av Blade Runner förpassat till rymden är Battlestar Galactica rymdoperan med stort R. Denna karaktärsdrivna historia om människornas krig mot de androider de själva har skapat hinner under sina fyra säsonger behandla den urgamla schismen mellan polyteism och monoteism, inrikes- och utrikespolitik, kärlek, terrorism och whatnot. Att den utspelar sig i rymden är en bonus, för det är den starka karaktärsdrivna historien som fäster sig. För dig som lyckas ta dig förbi den inledande miniserien och de första avsnitten väntar en resa du aldrig glömmer.
- Neuromancer (1984). På samma sätt som Leonardo da Vinci förutspådde många av dagens maskiner skapade William Gibson den moderna världen genom sina förutsägelser om till exempel AI, VR och andra tvåbokstaviga akronymer. Karln grundade tamejfan hela cyberpunk-genren genom att killgissa så bra att världen kände sig nödgad att följa efter. Förutom en slags simpel, naken tonalitet behandlar boken ett av mina favoritteman nämligen den bokstavliga Deus ex machina-tematiken snarare än den betydligt tristare dramaturgiska tolkningen. Jag håller fortfarande boken som den heliga graal jag önskat att jag själv skrivit.
- A mind forever voyaging (1985). Alla ni som är födda 1990 och senare, lyssna noga för nu ska jag berätta en sak. En gång i tiden fanns det spel som bara bestod av text. Precis, ungefär som en bok fast på datorn. Man spelade genom att skriva in kommandon som ”go west”, ”pick up bottle” och ”read magazine”. Bristen på grafik gjorde att spelet tog sin form i spelarens huvud så ingens upplevelse var den andres lik. Steve Meretzky, spelproducent på Infocom, var den främste skaparen av dessa spel och kronjuvelen i hans produktion är detta spel. Det handlar om hur USA 2031 står på randen till total kollaps och innan räddningsplanen sjösätts ska den valideras genom att världens första medvetna dator simulerar resultatet av planen tio, tjugo, trettio, fyrtio och femtio år in i framtiden. Det är ett allvarligt spel med allvarliga teman som korruption och kapprustning, men på samma gång är det ett vackert, djupt och fängslande spel beroende på vad som finns i ditt eget huvud.
- Gattaca (1997). Tänk om du tillhörde en genetisk underklass bara för att du föddes på naturlig väg istället för att odlas fram. Vad skulle hända om du nekades att uppnå dina drömmar för att du eventuellt skulle drabbas av sjukdomar längre fram? För varje år som går känns Gattaca allt mer aktuell. Gattaca är en lågmäld, välspelad film med Ethan Hawke, Uma Thurman och Jude Law som liksom seglat under radarn för många men som är en fin berättelse om att välja sitt eget öde och trotsa dåliga odds. För egen del påminner den mig om min egen kamp att ta kontroll över mitt eget öde och jobba för att nå mina mål även när förutsättningarna inte är de bästa.
Bli först att kommentera