Sedan jag släppte min bok ”Krisberedskap för alla – en handbok för dig som inte är prepper” har jag i somliga sammanhang utnämnts till krisberedskapsexpert. Detta bereder mig ett stort mått av existentiell ångest då jag för det första har svårt att hantera omgivningens förväntan på min förmåga att hantera precis allt som faller utanför ramen för det normala, för det andra har svårt för expertbegreppet generellt. Om vi börjar med det förstnämnda, det vill säga den påverkan på det personliga planet som epitet har medfört så har jag noterat att många i min omgivning som tidigare hyst tvivel, och här vill jag vara tydlig med att jag förstår dem till fullo, kring min förmåga att klara olika situationer numera ställer frågor som om jag genomgått en metamorfos och kommit ut ur puppan som en kortare, tjockare och mindre stilig Jason Bourne. Det skapar en dissonans inom mig eftersom jag i vissa avseenden känner att jag alltid eller i alla fall en längre tid besuttit samma kunskaper men att det är först nu när de bubblat upp till offentlighetens yta som de tillskrivs ett värde och i andra avseenden inte alls lever upp till förväntningarna om att kunna lösa allsköns problem med ett tuggummi, ett bananskal och en multitool. Att ringa mig sent på kvällen och fråga om pannlampemodeller eller vilket märke på vita bönor som håller längst i skafferiet kommer således inte att bli den informativa, ögonöppnande diskussion uppringaren hoppas på (mina svar kommer att lyda: ”En billig med batterier” och ”Ingen aning, jag gillar inte ens vita bönor!”).
Den andra x-faktorn då, det där med expertisen generellt, varför har jag sådana problem med det? Även här tenderar svaret att bli mångfacetterat. Ur en kommersiell aspekt är krisbranschen lika svår och smutsig som kärleksbranschen (jag definierar den sistnämnda som något helt annat än sexbranschen som är ännu smutsigare och svårare). Precis som den biologiskt kodade driften att känna sig älskad har fått allt från självutnämnda raggexperter som håller raggningsworkshops på Finlandsfärjor till dejtingsajter bestyckade med avancerade algoritmer och agnade med fejkkonton i hopp om att snärja den kärlekskranke att vittra blod, eller i alla fall lättförtjänta pengar, har krisbranschen formligen exploderat när vårt Maslowbehov att vilja känna oss säkra och trygga fått fritt spelrum i kölvattnet av en pandemi och ett krig i närområdet. Jag talar nu om Sverige eftersom det finns ett antal länder där krig inte är en nyhet och sjukdomar florerat i fattigdomens spår i generationer. Desperation, bristande intresse och okunskap är en utmärkt grogrund för charlataner som i egenskap av självutnämnda experter delar med sig av klokskaper till höger och säljer dyra produkter till vänster, allt i säkerhetens namn. Otaliga är de företag som numera säljer snabbimporterade vevradioapparater, svinäckliga konserver och ett par plåster förpackade i plastlådor dyrt under benämningar som ”krislådor”, ”säkerhetspaket”, ”beredskapsboxar” med mera. Märk väl, alla dessa lådor och boxar är inte dåliga. Somliga är till och med riktigt prisvärda och väl sammansatta, problemet är bara att särskilja dessa från de paketlösningar du själv skulle kunna sätta ihop för en tredjedel av priset genom ett besök på någon av de bredsortimentshoppar som finns lite varstans. Där i ligger också det största problemet: önskan att serveras färdigpaketerade lösningar.
När jag föreläser är ett av mina huvudbudskap att det inte finns några patentlösningar som alltid fungerar. Visst hade jag kunnat gå åt andra hållet och skrivit en bok som bara innehållit lösningar: Så här mycket mat ska du ha hemma, det här ska du packa i din krislåda, så här tar du dig ut ur en bil som har voltat. Problemet är att jag inte tror på det. Hur mycket mat du ska ha hemma beror på en mängd olika faktorer som hur många ni är, vad ni har för möjlighet till försörjning, hur länge ni bedömer att ni behöver klara er och så vidare. Det vore förmätet av mig att killgissa och presentera detta som en sanning. Jag tror på att lära ut principer och metoder för att planera utefter egna förutsättningar. Självklart finns det också praktiska kunskaper att lära ut som hjärt- och lungräddning, självförsvarstekniker, hur man gör upp eld och navigerar i skogen. Att bära dessa kunskaper är lätt, men att förstå hur och när dessa ska tillämpas är ibland svårare. Därför förespråkar jag att det är viktigare att lära ut principer och metoder som kombinerat med grundkunskaper och förslag gör det möjligt att själv stanna upp, analysera, besluta och agera i en given situation snarare än att peka med hela handen från en hög häst och säga ”Så ska du göra!”. Världen, krisen och situationen består av alltför många variabler för att patentlösningar ska fungera.
Låt mig exemplifiera detta med en ur livet hämtad fråga jag fick i ett intervjusammanhang. ”Hur skulle du hantera en tsunami som plötsligt spolade ut oss till havs?” Givet att vi befann oss på torra land halvannan kilometer från en insjö blev jag överrumplad av frågan, dels för att jag inte förväntade mig den, dels för att jag inte vet. Ja, det är helt sant, jag har ingen aning om vad jag skulle göra. Inte någon gång under mitt yrkesliv har jag fått utbildning i eller övat att spolas ut till havs av en tsunami. Detta exempel belyser förutom en av gränserna i min expertis två andra viktiga poänger: Den ena är den moderna människans behov av att få lösningar serverade, det andra är att det är omöjligt att förbereda sig för alla situationer. Somliga saker kan vi helt enkelt inte rå på. Jag själv skulle aldrig lägga dyrbar tid och kraft på att förbereda mig för ett för mig osannolikt scenario där det finns tusen andra scenarier som ligger betydligt närmare till hands. Men det är min sanning, för andra finns andra sanningar.
Säkerligen finns en och annan därute som tycker att jag profiterar på samma rädsla. Det står var och en fritt att tycka vad man vill. Jag hävdar dock inte att jag vet vad som är bäst för någon annan utan min ambition är att ge människor verktygen de behöver för att själva kunna döma av vad de behöver. Om det gör mig till en av branschens alla skojare, so be it, men jag vill tro att jag har ädlare mål än bara kortsiktig vinning för ögonen.
Bli först att kommentera