Ni känner alla till det där första telefonsamtalet till en person du övertalat att ge dig sitt nummer på krogen, rekryteraren du vill påminna om din existens i hopp om att lyftas upp i högen av likvärdigt värdelösa ansökande eller läkarmottagningen för att boka tid för vad du trodde var bitestikelinflammation men som visade sig vara ljumskbråck. Precis så kändes det. Med Anders i luren (han presenterade sig så vilket i efterhand visade sig vara ett framgångsrecept eftersom jag förmodligen skulle slängt på luren om Satan ringt) tappade jag alla ord men lyckades ändå få fram hur jag tänkte, vad jag ville och varför jag ville det. Först när han sade att han blev alldeles nervös vid tanken men ändå ville göra det ihop med mig för att det kändes rätt släppte min egen nervositet. Vi grovskissade på en tidplan och ett tillvägagångssätt, önskade varandra en god jul och lade på.
Jul i all ära, jag behövde nu färdigställa ett synopsis och ett provkapitel men min vana trogen skrev jag förutom synopsis mer av en säljpitch. Till mitt försvar är det svårt att skriva ett provkapitel i en biografi om en människa du inte vet något om. Det var tillräckligt bra för Bonnier som i januari bollade detta på sina förläggarmöten vilka jag föreställer mig i mångt och mycket liknar trollkarlars rådslag om säsongens trendande magier. Min förläggare Kerstin är för övrigt Bonniers Gandalf vilket innebar en självklar seger för det goda i form av ett avtal för mig och Anders.
Anders och jag möttes för första gången den 5 februari. En lördag vill jag minnas. Jag hade tagit tåget till Örebro och bestyckat mig med en särskilt vass penna i den händelse mina näsvisa men nödvändiga frågor skulle uppröra honom. Hur långt jag hade kommit med en penna i händelse av en dylik situation må andra spekulera i, men även en falsk trygghet är en trygghet. Mannen som mötte mig såg ut som en före detta torped som sadlat om, om detta vill jag skingra alla tvivel, men Anders har numera något som inte riktigt framkommer i berättelsen och det är snälla ögon och ett mjukt sätt. För den som ska berätta en tuff historia är detta centralt.
Vårt första möte var trevande och avvaktande vilket inte är så konstigt när ett liv ska avhandlas och blottas för en främling, men vi kom raskt in i en lunk där jag åkte till Örebro för att möta Anders för en session om ett par timmar. Han gav allt vill jag lova. Mina frågor var stundom hårda, nästan elakt hårda, som för att skydda mig från att faktiskt tycka om personen framför mig trots de vanvettiga, vildsinta brott han begått. Han svarade ärligt, öppet och rakt. Ibland bad han om en paus. Någon gång bröt han vårt samtal efter att ha tvingats möta minnen jag inte ens kan föreställa mig. Jag var lika glad för det. Även för mig som hade förmånen att sitta i passagerarsätet var resan omtumlande och känslosam.
Naturligtvis kunde jag inte hålla Anders på avstånd. Ju mer vi pratade, desto mer tyckte om jag honom. Han har ett skarpt sinne, en stor integritet, en insiktsfull humor och ett otroligt stort mått självdistans. Ingen av oss kan ändra på historien, och till skillnad från många andra kriminella jag intervjuat passade Anders inte runt en skuld som en oönskad vandringspokal trots att det säkerligen gått att lämpa åtminstone en del på instanser som borde reagerat. Jag har lärt mig mycket om att vara människa genom våra samtal, men också mycket om hur samhället fungerar på de sidor jag vanligtvis inte besöker.
Boken tog sju månader att skriva. Parallellt med skrivandet gjorde jag mina efterforskningar i domar och dokument, och även om jag inte lyckades spåra hans illdåd så långt tillbaka som jag skulle önskat kunde jag verifiera så pass mycket att jag litade, och litar, på att det han berättat för mig är sant. Under hösten jobbade Anders och jag om manuset med stöd av min nya förläggare Mattias och redaktören Thomas. Nu, lite drygt ett år efter Anders och mitt initiala samtal, är boken i stort sett klar. Det som väntar är ytterligare en vända formgivning och inläsning av ljudboken innan den är redo att möta världen.
Satan från Borlänge är på många sätt det jobbigaste jag skrivit. Så mycket död, så mycket stress, så mycket misär har präglat Anders liv att jag inte ens kan föreställa mig hur det varit att genomlida det. Att se någon resa sig ur allt det där, borsta bort dammet och ta steg efter steg mot nykterhet, utbildning, karriär och, vågar jag påstå, lycka är en berättelse som förtjänar att berättas. Somliga anser att kriminellas röster inte bör höras eftersom de tenderar att glorifiera vägen dit eller sig själva eller båda delarna. Jag vet, för jag har varit en sådan röst. Men i Satan från Borlänge är inte en vacker bok eller en självförhärligande historia. Det är en bok om förändring, om kampen som rasar inom oss och om att överleva ett liv där alla dör. Jag är mycket stolt över boken och jag vågar nog påstå att detsamma gäller för Anders. Vad Satan tycker bryr sig ingen av oss om.
Bli först att kommentera