Varför starta en blogg när du knappt hinner med livet? Det är en fråga som äger sin validitet, men också bäst kan besvaras genom ett enkelt: Varför inte? Genom åren har jag bloggat sporadiskt, ibland framgångsrikt, ibland bara för att jag uppskattar formatet som skänker mig ett skrivtekniskt lugn och ger mig en sandlådemiljö att laborera med stilgrepp, tonalitet, avsändare och budskap. Jag har varit anonym och jag har bloggat under eget namn. Kort sagt så är jag inte främmande för fenomenet.
Nu när jag står i startblocket till en författarkarriär samtidigt som jag jobbar heltid, försöker pressa miltiden och har ett socialt liv att balansera vore det logiska att kraftsamla på det litterära skrivandet. Efter två skrivna böcker i relativt högt tempo föregått av ett helt arbetsliv som skribent har jag lärt mig en sak om skrivande: ju mer du öser ur karet, desto mer fylls det. Att spara på ord är sällan ett framgångsrikt koncept. De tar inte slut för att du använder dem, tvärtom. Skrivprocessen i sig river blockeringar, skingrar tvivel och tränar dig att snabbare hitta till den plats inom dig där orden flödar. Jag säger inte alla ord du skriver kommer att vara de bästa men av gärningen kommer du att bli en bättre skribent, om detta hyser jag inga tvivel.
I den här blocken kommer jag att avhandla saker som intresserar mig. Det kan vara att dela med mig av krisrelaterade erfarenheter och lärdomar, det kan röra min litterära gärning, mina stapplande steg för att lära mig svetsa eller vara produkttester av överlevnadsprodukter jag är nyfiken på. En och annan betraktelse ur livet kommer det säkerligen också att bli. Huvudsaken är inte att någon läser utan att jag skriver. Så nu skriver jag.
Bli först att kommentera